Du kommer nån gång att känna att du vill ge upp. Bara släppa allt på marken. Alla dina stora drömmar kommer att bli suddiga och kännas längre bort. Du kommer gråta. Känna dig värdelös. Men en sak som du aldrig får glömma - nån älskar dig. Uppskattar dig. Är glad att du finns. Bryr sig om dig. 

- Jag brukar tänka att ångesten inte ska få vinna över mig. Ibland funkar det, ibland blir det värre.

Vi som har ångest har även en tendens att känna skuld i saker. Vi tänker så mycket att våra tankar tillslut tar över oss. En enda liten grej för oss blir till ett stort världsproblem. Och vi kryddar gärna på händelser och gör saker större än vad de egentligen är. Vi är oroliga. Rädda. 

- Mitt läskigaste minne från då min ångest var som värst,  är när jag hade en period då jag hela tiden trodde att jag skulle dö. Jag hittade inte pulsen. Fick svårt att andas. Det tryckte i bröstkorgen. Jag fick även panik när nån nära ringde konstiga tider, det hann cirkulera runt miljoner tankar de sekundrarna det tog att svara. 

Men vet ni? Det går alltid över. Och det finns ingen skönare känsla än just då, då man tar ett djupt andetag och hela kroppen slappnar av och plötsligt blir man jättelätt. Ingen ska behöva leva så här. Ingen ska behöva gå omkring och ständigt oroa sig för saker. Alla är värd att få känna glädje, sen har livet sina vändningar men det går ju alltid över. En tid. Ni ska veta hur starka ni är. Som klarar av det dagliga trots ångesten/tröttheten som kommer med den. Som klarar av att stiga upp varje morgon och gå till jobbet/skolan/etc trots att man mår dåligt. Det är ren styrka, de som säger nåt annat vet inte vad de pratar om.

Den här folksjukdomen börjar bli för stor hos unga. Man ska inte behöva börja sitt vuxenliv i uppförsbacke, som jag bland annat fick göra. Vuxenlivet ska ju vara spännande, mycket hopp och möjligheter. Som tur är finns det metoder för att dämpa ångesten, ibland kan man tillochmed lyckas bryta en pågående panikattack.

- Ett varmt bad, stänga ögonen och bara ligga så ett tag. Eller stoppa in hörlurarna i öronen och lyssna på lugna låtar. Finns massa små knep men man måste försöka hitta vad som passar en själv. Alla är olika.

Och sist vill jag råda er att; innan ni hjälper en vän, oroar er för nån, eller lägger energi på nån ni tycker om, se först till att du har kontroll över dig själv. För mår man inte bra själv blir det dubbelt så jobbigt när du tar tag i dina egna problem. Vi är bara människor - men av samma värde. Och det är okej att må dåligt. Man får bara inte glömma bort att det kommer bli bra. Tillslut.

All kärlek! ♡

Jag heter Emelie, är 24 år, född och uppvuxen i Skellefteå. Jag jobbar inom restaurang och är inne på mitt fjärde år. 2010 fick jag bekräftat att jag lider av panikångest. Idag, 5 år senare, mår jag bättre men slåss fortfarande med min ångest. Jag har vid två tillfällen fått utskrivet ångestmedicin och gått på samtal.  

- Det är viktigt att kunna prata om det som är jobbigt. Vi kan inte bära för tunga väskor själv. Idag lider nästan hälften av befolkningen av ångest. Men hur ofta ser man folk 'checka in hos psykologen på facebook'? Vi skyltar bara med de bra sakerna i våra liv för annars börjar folk undra och prata.

Hejsan!

Den här bloggen skrivs av mig, Emelie 25  och Jessica 23. Vi startar en gemensam blogg med syfte att hjälpa/stötta ungdomar som lider av ångest/panikångest. Och framförallt få människor att inse hur vanligt det är. Vi båda har erfarenhet av det själv så vi vet vad vi pratar om.

Vi hoppas att ni gillar och tar åt er av vad ni läser! Det är fritt att kommentera och ställa frågor!